Historia

Fåglarna vid Ättekulla

 

Två små fåglar, som om vintern ofta stryker omkring i flock, är grönsiskan och den mera nordliga gråsiskan. Dessa ses då gärna i alar, där de plockar frön ur kottarna, men grönsiskan uppehåller sig också på fälten. Siskorna är i storlek ungefär som pilfinken. Grönsiskan är mörkt gröngrå på huvudet och ovansidan med gul övergump och gult streck i vingen samt guigrön framsida. Gråsiskan är mest brungrå med rosafärgat bröst och röd panna. Bland fåglar som ibland stannar till kan också nämnas ett par hackspettar. Gröngölingen är ungefär stor som en kaja vackert grön med röd hjässa. En mera sällsynt gäst är den stora spillkråkan nästan stor som en kråka och helsvart med röd hjässa. Större hackspetten hörs om våren ofta trumma i dungarna. Om den finner ett träd eller en ledningsstolpe med god resonans, kan trummandet höras ganska långt. En liten fågel, stor som en sparv, som klättrar omkring på träden - den enda som kan klättra med huvudet nedåt — är nötväckan. Den har grå ovansida och svart ögonstreck samt ljust brunaktig undersida. Nötväckans höga lockrop hörs tidigt om våren och är en ganska hög, visslande ton.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En livlig och trevlig skara, som dels flyttar och dels stannar kvar, är mesarna. Mycket vanlig är ju den vackra och pigga talgoxen, den mindre och kanske ännu vackrare blåmesen tycks inte vara lika talrik. En som egentligen är flyttf’ågel men som vid milda vintrar kan bli kvar i våra trakter är sånglärkan, som då kan höras sjunga redan i februari—mars. På fälten syns ofta den vackra fasantuppen rödbrun med mörkt huvud, hönan. som är mera kamouflagefärgad, är svårare att upptäcka. Dessa fåglar infördes på sjuttonhundratalet från Asien av jaktintresserade godsägare. På fälten finns också de mindre, men vackra rapphönsen. De syns ej så väl som fasanerna och deras antal har under en följd av år starkt decimerats dels på grund av jordbruksgifter men också genom flera hårda vintrar. Till fältens fåglar hör också tofsvipan. Hon är alltid ett trevligt vårtecken, när hon i mars singlar fram över fälten och låter höra sitt klara rop.

Om senvinter— eller förvårskvällar och nätter hörs ibland kattugglan hoa eller jama. Hon håller till i dungar om dagarna och jagar över fälten nattetid men kan ibland komma tyst flygande mellan husen. En annan som brukar svepa fram mellan husen strax före skymningen är sparvhöken, som kommer snabbt flygande vid häckar och buskage för att där söka skrämma upp någon småfågel. Vintertid gästas vi ofta av större rovfåglar, ormvråk och fjällvråk. De ses då segelflygande eller flygande med tunga vingslag. Fjällvråken är något större än ormvråken och som regel ljusare i färgen. Den har också ett vitt fält vid stjärtroten. Fjälivråken kan ibland stå över en punkt med flaxande vingar, den ryttlar. På samma sätt gör den lilla tornfalken, som är mycket vanlig. Ryttlar gör också sånglärkan när hon står sjungande över fälten. Någon gång ses kretsflygande duvhök. Denna får då passera ostörd av kråkor och skator. Dessa är däremot för det mesta mycket närgångna mot sparvhök och vråk.

I vetenskapliga sammanhang är orden rovfågel, rovdjur numera på avskrivning. Istället används predatar, svensk plural predatorer. Predator är djur som lever av andra djur som de själva dödar.

Bland fåglarna vid Ättekulla finns också några trastar. Den svarta koltrasten känner väl alla, han som sjunger så vackert om försommarkvällen, då han strax före skymningen sitter på någon hög punkt.

Ibland hörs han sjunga i moll vid olika tider på dagen. Detta kan då tyda på att regn är på väg. Taltrasten, eller sångtrasten, sjunger gärna från en hög trädtopp tidigt om våren. Denna trast har ännu inte i någon större utsträckning flyttat in bland bebyggelsen. Annars är det så, att allt flera djur, både bevingade och fyrfota, drar sig till människans närhet, då det där finns större möjligheter att finna föda. Björktrasten, eller snöskatan, som förr var mindre vanlig, är nu den rikligast förekommande trasten häromkring. Den är en i stort sett brunaktig fågel, stor som en koltrast med lätt iakttagbart grått huvud och övergump. Den är vaksam och hetsig och ses ofta jaga skator på rövarstråt. En i våra trädgårdar ofta sedd liten trastsläkting är rödhaken, som gärna vill vara med när man gräver eller rensar i trädgårdslandet.

De nu uppräknade är alla s k stannfåglar, d v s de stannar här året runt. Detta innebär dock inte att alla av en art stannar kvar. Det förekommer nästan alltid att en del individer följer med sträcken vår och höst. A andra sidan händer det också, att en del fåglar, som egentligen tillhör flyttfåglarna, vid tjänlig väderlek blir kvar i Skåne över vintern. Det finns både sommar- och vintergäster. Till de egentliga stannfåglarna hör också en del finkar. Gråsparven känner väl alla, men hur många skiljer på denna och dess mindre kusin, pilfinken. Den senare har brun hjässa och nacke, gråsparven har grå. Pilfinken har vita kinder med en svart fläck, som också skiljer den från gråsparven. Dessutom har sparven en stor svart haklapp, pilfinken endast en liten svart markering. Gråsparven är egentligen en stadsfågel, pilfinken hör landsbygden till, men i gränstrakter förekommer de i blandade flockar.

En solig vinter— eller vårvinterdag hörs ibland från ett tätt buskage eller en häck ett livligt kvittrande, det är då sparvar och pilfinkar som samlat sig och sjunger i kör.

Då det i Skåne fanns pilevallar var de stubbade pilarna av pilfinken uppskattade som boplatser. En vanlig och vacker fink är grönfinken, hanen vackert grön med gula fält i vingarna och honan mera oansenligt grågrön. Vintertid ses de ofta sitta på rosenbuskar och plocka frön ur nyponen. Det är kärnorna fåglarna vill åt, inte fruktköttet. Den vackra bofinken med brunaktig framsida, grått huvud och vita fält i vingarna är nog ganska välkänd. Honan har som vanligt oansenligare färger. Bofinkens livliga sång brukar höras ganska tidigt om våren. Dessa fåglar bygger gärna sitt bo vid en gren intill trädstammen och de väver in i boets yttre flisor av bark och lavar, så att det är mycket svårt att upptäcka. Vänliga människor som sätter upp foderbord kan ofta se bofink däromkring men inte uppe på bordet, de plockar hellre smulor på marken. Vintertid kan ibland uppträda stora finkflockar, då oftast blandade av bofink och dess nordliga släkting, bergfinken. Dessa fåglar kan sägas vara både flyttfåglar och stannfåglar. Om de flyttar eller stannar kvar kan vara beroende av väderlek och/eller födo— tillgång.

Två fåglar som finns här och ibland hörs men sällan syns är järnsparv och gärdsmyg. Järnsparven är ingen sparv men i storlek som en sådan. Den är ganska mörkt brun med grått huvud och hals. Gärdsmygen är också mörkbrun, liten med upprättstående stjärt ungefär stor som en normal tumme. Båda dessa lever ganska undanskymt i täta buskage vid gärdsgårdar och dikeskanter. Sången är ganska lika, men gärdsmygen har en något hetsigare rytm och en hög slutstrof som saknas hos järnsparven.

 

K A Ekdahl

 

lkommen till Ättekulla & Eddan

Området

Från Hjärtekullabladen...

 

Ättekullabor under bronsåldern

 

Som Du kanske har läst på den lilla skylten borta vid de stora ättekullarna, så tillkom dessa redan under bronsåldern, d v s för ungefar 3.000-3.500 år sedan.

Att ättekullarna är gravhögar vet Du säkert, men kanske har Du någon gång funderat över vilka som ligger begravda i högarna, hur landskapet såg ut på den tiden och vad människorna tänkte och tyckte.

Var de som vi själva eller mycket annorlunda?

Klimatet under äldre bronsåldern, då de stora ättehögarna kom till, var både varmare och torrare än vad det är idag och man hade mycket mera av det solsken som vi skandinaver av idag ständigt längtar efter men måste resa till sydligare nedjer för att få. Bronsålderslandskapet var ett vackert, öppet landskap med ängar, betesmarker, dungar med stora lövträd och här och var litet insprängd åkermark. Att kor, får och hästar gått och betat på ängarna redan då, vet man från de fynd man gjort. Däremot har man ingen aning om hur människornas bostäder har sett ut och var de har legat. De allra flesta fynden från äldre bronsåldern kommer just från de stora ättehögarna, som finns på många platser i både Skåne, Danmark och på Bornholm.

De som ligger begravda i ättehögarna tillhör den tidens överklass. Samhället var ett tydligt klassamhälle, som hade nått en relativ stabilitet. Det är ättlingarna till de invandrare som under den sista delen av stenåldern i småportioner kommit över från andra sidan Östersjön, som under bronsåldern bildat den härskande klassen. Dessa har med sin större organisationsförmånga och aggressivitet underkuvat landets tidigare befolkning, som uppfört de gamla dösarna och gånggrifterna, som också finns kvar att se på många ställen. I dessa äldre gravar begravdes man tillsammans med sina redan döda släktingar, men enligt härskarklassens begravningsskick skulle var och en ha sin egen grav med kulle över. Allt eftersom bronsåldern skred framåt dominerade den ledande klassens bruk mer och mer och gravsättningen i gemensamhetsgravarna försvann.

Åtskilliga ättehögar från samma tid som våra högar här på Ättekulla har blivit arkeologiskt utgrävda, och man har funnit många gemensamma drag i dem alla. Allra längst in i ättehögens kärna finner man kistan, som antingen var av sten eller trä. Dessa är manslånga, eftersom man begravdes obränd. Av största intresse är träkistorna, vars syra i flera fall har bevarat både klädedräkt, hår och naglar och ibland även andra organiska material.

Träkistorna bestod ofta av ett jättetjockt ekträ, som man kapat till lagom längd åt en kista. Sedan har man delat stammen i två delar och urholkat den som botten och lock. På kistans botten finner man en kohud med den hårbeklädda sidan uppåt. Denna tror man har varit bronsåldersmannens eller -kvinnans “säng” under det dagliga livet. På detta underlag finner man den döde, klädd i sina vanliga kläder.Mannen hade ett ländkläde av varierande längd, vilket hållits uppe av ett vävtullbälte runt midjan. Över honom finner man ofta hans rock, en oregelbunden slängkappa med “krage” eller “rockslag”. Han har också fått sin stora luddiga yllemössa med sig i graven och fötterna har blivit täckta av ylletygslappar.Ibland finns det rester av sandalliknande skodon av läder.

De kvinnor som blivit funna i högarna har burit en tröja med halvlånga ärmar och antingen ett stort tygstycke, som varit hennes kjol, upphållen av vävtbälte, eller en kortare kjolmodell av täta snören, som utgått från en vävd kant vid midjan och slutat vid en liknande kant vid hennes knän. Bronsålders-kvinnan verkar ha varit mycket noga med sitt långa, ofta blonda, hår, vilket hon lagt upp i konstfärdiga frisyrer, som sedan hållits på plats med hårnät av hästtagel. Att man har kunnat sy vet man också, för en del av de funna plaggen är noggrant kantade av knapphålsstygn.

Ovanpå den döda har man lagt en stor och tjock filt av ylle. Vid något tillfälle har denna varit itudelad, så att man lagt den ena delen som kudde underhuvudet och den andra som “fotvärmare”.

En del bronsåldershögar har blivit plundrade av hänsynslösa skattjägare, som förstört innehållet. Sådana skattjakter har sällan lett till några rikedomar,eftersom det långt ifrån alltid legat en riktigt rik storman i högen. Männen har fått vapen med sig i graven. I bästa fall svärd, dolk och yxa av brons,men ofta ersatt av en torftig flintdolk av gammalmodigt snitt. Dessutom harmannen brukat haft med sig litet toalettartiklar såsom t ex en rakkniv. Allt tyder på att skägg inte varit på modet hos den äldre bronsålderns ädling. Hans bälte har varit prytt med en rund bronsplatta av varierande storlek, och man har ofta funnit diverse små bälteskrokar, dubbelknappar och nålar, som hållit samman klädedräkten, tillsammans med hans kropp i ekkistan. Ibland har han fåtten dryck av jäst fruktvin med sig på färden. Detta har man hällt i ett näver—eller träkärl.

Kvinnan har fått med sig sina smycken, vilka inte alltid varit så storslagna.Då och då har man dock funnit vackert utformade halsringar med spiralornamentik,gjutna i brons, vackra bältesprydnader samt öron—, finger— och armringar av guld. Även kvinnan har fått toalettsaker med sig såsom t ex kam och sina obligatoriska“fästnålar” för kläderna.

Sedan man lagt på locket över kistan, har man först täckt över denna med ett röse av stenbumlingar, varefter man byggt upp själva ättekullen av jord och grästorvor.Ofta är denna omgiven runt foten av flera stenkretsar, vilka man inte vet om de enbart haft till uppgift att hålla jorden på plats, eller om det kanske också funnits någon djupare religiös mening hos bronsåldersfolket, som var hängivna sol-dyrkare.

 

Agneta Benthorn Arkeolog

"Detta skall hädanefter blifva min musik"...sade Karl XII

 

Du som en solig dag står och beundrar utsikten ut mot Ven från Ättekulla, ser mellan fastlandet och Ven en klart markerad vattenspegel. Om Du haft möjlighet att från samma plats stå och beundra utsikten den 25 juli år 1700 - för nästan trehundra år sedan - hade Du fått se en ståtlig syn. Då låg på denna vattenyta närmare sextiotalet stora segelskepp för ankar i skydd äv Ven. Runt dessa cirkulerade massor av småbåtar. De låg och väntade på att få sätta igång ett anfall med landstigning på Själland - närmare bestämt vid Humlebäck - för att därifrån marschera mot Köpenhamn. Det var Karl XII - nyss fyllda 18 år - som här förde eget befäl för första gången i en drabbning.

Förspelet till denna aktion var i korthet att Danmark under Fredrik IV, SachsenPolen under August den starke och Ryssland under Peter den store hade ingått en allians i akt och mening att slå Sverige, som på den tiden var en stormakt vid Östersjön.

Danske kungen, Fredrik, hade gått in i Holstein, som lydde under hertig Fredrik - Karl XII:s svåger. Han ville på detta sätt kompensera sig för de förluster Danmark hade gjort vid freden i Roskilde 1658, då Skåne, Halland och Blekinge tillfördes Sverige.

Ryske tsaren Peter ville skaffa sig en hamn vid inre delen av Finska viken, emedan Ryssland endast förfogade över en hamn, belägen i Arkangelsk vid Ishavet.

Fursten av Sachsen, tillika kung av Polen, August, ville genom olika erövringar i den svenska delen av Balticum stärka sin ställning i hemlandet.

De tre allierade menade, att Sverige under den unge kung Karl var betydligt försvagat och att tillfället därför var lämpligt för en gemensam aktion för att minska Sveriges inflytande vid och omkring Östersjön.

Karl XII tillträdde efter sin far Karl XI och kröntes till enväldig konung över

Sverige och dess besittningar av riksdagen i nov 1697, d v s före sin l6—årsdag.

Han hade av fadern fått rådet att, om han kom i en situation lik denna med anfall från flera håll, angripa och krossa den som låg närmast, alltså Danmark.

Det var denna aktion han stod i begrepp att genomföra.

Sedan tidigare hade Sverige ett fördrag med England och Holland om bistånd, och sådant påkallades nu av Karl XII. En engelsk-holländsk flotteskader om 25 fartyg ankrade upp utanför Göteborg i början av juni år 1700, beredda att bistå Karl vid ett anfall mot Danmark. När det kom till kritan ville de egentligen inte delta i något anfall - bara utöva påtryckning på den danske kungen.

Den 16 juni avseglade Karl - med amiralen Wachmeister som befälhavare - från Karlskrona, med 38 linjeskepp beväpnade med 2.700 kanoner, mot öresund.

Danska flottan leddes av amiralen Juel, och de svenske hoppades på batalj med hans 40 fartyg före inloppet i öresund. Juel föredrog dock att lägga sig i västra delen av sundet och på så sätt blockerande en förening mellan den svenska och den allierade flottan som kom norrifrån. Läget mellan Karl och hans allierade blev något ansträngt.

Karl beslöt då - på Wachmeisters avrådan - att den svenska flottan skulle segla upp genom den mycket grundare Flintrännan, för att en förening skulle kunna ske utanför Landskrona.

Den danska flottan jagades med spridd skottlossning in i hamnen i Köpenhamn, och övriga samlades i skydd av Ven på förut angiven plats.

Invasionstrupperna samlades till Landskrona - de uppgick till omkring 4.000 man.

Natten mellan den 24 och 25 juli gick trupperna ombord. Längs kusten från Falsterbo och uppåt hade alla småbåtar beslagtagits för att användas vid landstigningen på Själland. Den 26 juli på morgonen igångsattes anfallet först som ett skenanfall mot Rungsted, söder om HumJebäck, för att samla försvaret till fel plats. Detta fungerade också enligt planerna. Huvudanfallet mot Humlebäck möttes endast av ett svagt motstånd och lyckades fullständigt. Efter kort tid hade ett brohuvud bildats.

Karl XII - som egentligen tänkt åka söderut till armén i Holstein - stannade dock kvar och deltog i landstigningen på styrkans högra flygel. När han steg i land var motståndet redan brutet, men enstaka kulor visslade omkring honom. Han lär enligt legenden ha yttrat orden: “Detta skall hädanefter bliva min musik”.

Kungens deltagande i den lyckade landstigningen användes sedermera flitigt av den svenska propagandan.

Svenskarna skaffade sig ett brohuvud på den danska sidan och påbörjade sin marsch mot Köpenhamn, som från sjösidan blockerades av den engelsk-holländska flotteskadem. Danska flottan var instängd och staden fick efter några dagar livsmedelsbrist.

För att rädda sin instängda flotta, begärde Fredrik IV - och fick - fredsförhandlingar, varför svenskarna efter kort tid återvände till hemlandet.

Kungen — som här deltagit i sin första drabbning - lämnade kort efteråt Sverige för att först ta sig an Peter och sedan August. Han återvände efter femton år som en slagen man utan armé. Landet var utarmat och av den manliga befolkningen återstod enbart gamla och lytta.

Karl lyckades, trots landets armod, åter ställa en armé på fötter två år efter sin

hemkomst. Nu gällde att från Danmark erövra Norge - han stupade vid Halden den 30 november 1718.

Jag beskrev tidigare hur Karl XII i juli år 1700 samlade en landstigningsstyrka mellan Ven och svenska fastlandet - alldeles inför våra ögon här på Ättekulla för att landstiga på Sjäilland.

Den här gången skall jag, i två artiklar, försöka beskriva två danska landstigningar - också inför våra ögon - nämligen på Råå åren 1676 och 1709.

Den första landstigningen skedde före och den andra efter Karl XII:s landstigning på Själland. Båda hade som ledmotiv att den danske kungen ville återta Skåne-landskapen — Skåne, Halland och Blekinge - som förlorats till Sverige vid freden i Roskilde år 1658.

Eftersom det båda gångerna rörde sig om 14.000—15.000 man i landstigningsstyrken, kan man anta att även Ättekulla låg inom det område som berördes av landstigningsoperationerna.

Svenskarna hade, sedan landskapen tillförts Sverige, gått mycket hårt fram mot befolkningen för att påskynda försvenskningen. Mången bonde tvingades fly från gård och grund för att undslippa galgen. Eristyrkorna - snapphanarna — hade lätt att rekrytera folk. Många skåningar var därför danskvänliga och ville gärna se att landskapen återförenades med sitt moderland Danmark.

 

 

 

 

 

Första landstigningen på Råå — 1676

 

Danskarna under Christian V hade förklarat Sverige krig i september år 1675. Sverige hade under åren 1660—1672 haft en förmyndarregering för den omyndige Karl XI. Denna regering hade bl a försummat landets försvar.

När Karl XI tillträdde som egen regent år 1672 var främst flottan dåligt utrustad. Dessutom var dess huvudstyrka förlagd intill Stockholm, vilket medförde lång tid för seglats till landets södra delar samt dessutom svårigheter med isen under vårarna. Under krigets första år fick Karl därför vidkännas ett par svidande förluster mot Danmark.

1 april 1676 intog danskarna Gotland - med befolkningens goda minne - och i juni förlorade svenska flottan ett stort sjöslag utanför Ölands södra udde.

Karl hade före krigsutbrottet förlovat sig med en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora.

Karl hade planer på att landstiga på Själland men förekoms av Christian, som i slutet av juni landsteg på Råå. Ett skenanfall insattes mot Ystad den 27 juni, och två dagar senare landsattes huvudstyrkan — 14.000 man - under skydd av två flotteskadrar vid Råå. Den danska styrkan möttes i mångt och mycket som befriare av befolkningen. Utsända civilpersoner från Råå lär ha anropat fartygen: “Här finns inget motstånd, hela fiendemakten har gått till Ystad!”

Helsingborg intogs, och efter någon månad hade danskarna intagit hela Skåne utom det befästa Malmö. Karl XI, som haft sitt högkvarter i Malmö, flyttade detta till Ljungby i Småland.

Efter att i slutet av augusti 1676 ha slagit en dansk styrka i Halland lyckades Karl samla en styrka på omkring 16.000 man, med vilken han marscherade mot Skåne för att om möjligt slå och mota ut danskarna ur landskapet. I månadsskiftet november—december hade han nått fram till Löddeå mitt emot Lund, där Christian låg förlagd med sin styrka. Den 4 december 1676 möttes de båda styrkorna i en oerhörd kraftmätning i slaget vid Lund, och Karl lyckades gå segrande ur denna kraftmätning. Åtskilliga svenskar och danskar stannade kvar på slagfältet.

Danskarna utrymde hela Skåne utom Landskrona och Kristianstad, som de behöll över vintern 1676-1677. Svenskarna återtog Helsingborg.

Danskarna återkom — denna gång via Landskrona — år 1677, och i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677 besegrade Karl än en gång den danske kungen Christian.

Danskarna utrymde än en gång Skåne — utom Landskrona och Kristianstad, där de bibehöll sina garnisioner.

 

Per S.

 

Copyright © All Rights Reserved by P-4-3 and Ättekulla.